svenska » litauiska | 65 [sextiofem] | Negation 2

65 [šešiasdešimt penki] Neiginys 2

Är ringen dyr?	Ar žiedas brangus?
Nej, den kostar bara hundra euro.	Ne, jis kainuoja tik šimtą eurų.
Men jag har bara femtio.	Bet aš turiu tik penkiasdešimt.
Är du redan färdig?	Ar (tu) jau baigei / ar (tu) jau pasiruošęs / pasiruošusi?
Nej, inte ännu.	Ne, dar ne.
Men snart är jag färdig.	Bet greit baigsiu / bet greit būsiu pasiruošęs / pasiruošusi.
Vill du ha mer soppa?	Ar dar norėtum sriubos?
Nej, jag vill inte ha mer.	Ne, (aš) jau nebenoriu.
Men en glass till.	Bet dar porciją ledų.
Har du bott här länge?	Ar jau seniai čia gyveni?
Nej, bara en månad.	Ne, tik mėnuo.
Men jag känner redan mycket folk.	Bet (aš) jau pažįstu daug žmonių.
Åker du hem imorgon?	Ar rytoj važiuosi namo?
Nej, först mot veckoslutet.	Ne, tik savaitgalį.
Men jag kommer tillbaka redan på söndag.	Bet (aš) jau sekmadienį sugrįšiu.
Är din dotter redan vuxen?	Ar tavo duktė jau suaugusi?
Nej, hon är bara sjutton år.	Ne, jai dar tik septyniolika.
Men hon har redan en pojkvän.	Bet ji jau turi draugą.

Genetisk mutation gör det möjligt att tala

Människan är den enda levande varelse på jorden som kan tala. Det särskiljer henne från djur och växter. Djur och växter kommunicerar naturligtvis också med varandra. Men de talar inte ett komplext stavelsespråk. Men varför kan människan tala? Vissa fysiska egenskaper behövs för att kunna tala. Dessa fysiska egenskaper finns endast hos människor. Men det betyder inte nödvändigtvis att hon utvecklar dem. I den evolutionära historien händer ingenting utan en anledning. Någonstans längs vägen började människan tala. Vi vet ännu inte exakt när detta hände. Men någonting måste ha hänt, som gav människan förmågan att tala. Forskare tror att en genetisk mutation var ansvarig för detta. Antropologer har jämfört det genetiska materialet hos olika levande varelser. Det är väl känt att en speciell gen påverkar talet. Människor, hos vilka den är skadad, har problem med talet. De kan inte uttrycka sig själva så bra och har svårt att förstå ord. Denna gen undersöktes hos människor, apor och möss. Den är mycket likartad hos människor och schimpanser. Bara två små skillnader kan identifieras. Men dessa skillnader gör sin närvaro känd i hjärnan. Tillsammans med andra gener påverkar de vissa hjärnaktiviteter. Sålunda kan människor tala, men inte apor. Emellertid, det mänskliga språkets gåta är ännu inte löst. För enbart genmutation är inte tillräcklig för att möjliggöra tal. Forskare implanterade den mänskliga genvarianten hos möss. Det gav dem inte förmågan att tala… Men deras pipande förde mycket oväsen!